Om Heder inte inte mördat och stämplat till mord…
“Hedersmord”…
“Hedersrelaterat förtryck”…
Livets helgd är ju, utan snack, gemensam för samtliga trossatser, läror eller stadgar i institutioner som är relevanta för den människa jag är. Den osökta konsekvensen därav är naturligtvis att jag skall inte dräpa. Utan förbehåll! LÅT STÅ! (Jag lämnar detta därvid).
Men, hur kommer det sig att jag, längs min buckliga väg, ändå låter vederstyggliga gärningar som att mörda få förekomma i kombination med begrepp som heder..? Jag tror att man genom sådana vårdslösa “journalist-mynt”, gör en eufumism av de mest avskyvärda brott en människa kan begå. Och detta har alltför ofta snappats upp och implementerats av människor som aldrig någonsin kommer att uppvisa egenskapen heder så som den har definierats för mig. Man bidrar till en acceptans, internt (inom familj- och umgängeskrets som, i den hedervärde faderns namn låter tillintetgöra vad som återstår av det mod som gör kärlek möjlig) och lättar sålunda på ev. moraliska förbehåll att genomföra skiten.
En tyst nick i samstämmighet från fottvagande granne i moskén, och en sjuk pappa/bror/make/familjeöverhuvud börjar låta tanketrollen härja fritt. Så pass fri är människans vilja att han låter det mest vederstyggliga anta formen av oförvitlighet.
“Kanske inte var så tossigt att mörda sin älskade dotter och syster i alla fall..?!”.
Hur man kan ljuga för sig själv och inblandad omgivning så till den milda grad,
när man inte har en tanke på att stå för sin sak, utan istället delegerar
skitgörat på sin yngste son, att utföra mord på sin syster samt ta samt ta ev.
dom- och straffbörda i fängelse. Ännu en ung människa vars vilja och hopp för alltid eradikeras. Så övertydlig diskrepansen mellan rättsystem, rättvisa, tro och tradition av förtryck… Som i en billig lärobok i amatörpsykologi bakpå mjölktetran förkunnar manlig feghet världsordningen. Manlig feghet inför kvinnlig kraft.
Att ignorans och bytradition ogenerat blandar in religion och
centrala uppfattningar om livets helgd har ju historiska anor som fortsätter att
missfärga vår samtid. Hyckleri har ju alltid uppvisat en stark tendens att
vilja göra tron och dess påbud till medbrottsling.
Hur länge till?! Om riktiga journalister inte varit så glest förekommande så hade
jag kanske trott att frågan var relevant och att svaret på frågan var hanterbart.
Nåväl en hel del att inhämta kunskapsmässigt inser jag, på Tekes goda inrådan: