Der Baader-Meinhof Komplex

Såg filmen vars titel givit rubrik åt följande inlägg…

Förstå det vakum som uppstod i Andra Världskrigets eftermäle!
Inser hur den generation som växte upp i detta vakum såg sig berövade på
möjligheter när när tystnaden fick råda; vid middagsinbordet, vid nationella
högtider, i BRD såväl som i DDR. Vid privata sammankomster som inbegrep släkt
och vänner som erfor mellankrigstiden, kriget, den villkorslösa kapitulationen
men förblev förstummade. Frågor som uppstod och avtog när svaren uteblev och
känslan av påtvingad marginalisering och desperation vidtog. All uppfattning om
att kunna eller ens vilja påverka utdömnd… Futil.

Att ta livet av någon är fortfarande vederstyggligt och är
fortfarande det värsta brott mot mänsklig strävan som kan begås. Det gäller för
individ, samhälle och samtid. Det gäller även för s.k. illegala kombattanter,
e.x. R.A.F., Al Qaida, Röda Brigaderna etc.
Men, jag kan förstå hur desperationen ledde dit, till det mänskliga sammanbrott
som slutligen apterade bomber och lät dem brisera i ansiktet på “folkets
fiender”. Att RAF uppstod ur detta upplever jag som logiskt. När samtiden inte har så mycket mer att erbjuda än den verklighet som definieras av krigets “vinnare” så har vi låtit aktualisera arvssynden. Så, den dämpade känsla som vidtog när filmen var slut kan jag inte /tolka som annat än sorg.
För vissa var denna sorg namnlös. För fångarna i Stammheim var döden lika
påtagligt som den var för deras utsedda fiender och offer…

Uppgivenheten likaså.